Något som jag tycker har blivit mer uppenbart med tiden är hur ohållbar PC-gaming är. Nu menar jag inte i något slags ekologiskt eller naturmässigt perspektiv. Jag åsyftar ren och skär ekonomi. I dagsläget får man betala minst 6000 för en acceptabel gamingrigg. Och med en sådan kommer man inte särskilt långt. Vill man ha något som klarar allt så får man hosta upp minst 9000. Spela fram något eller några år så kommer den vara inaktuell. Vad gör man då? Köper nytt grafikkort? Köper ny processor? Stoppar in mer RAM i ren desperation? Förmodligen tvingas man göra alla dessa saker. Gång på gång igen.

Ni kanske är gjorde av pengar eller har en benefactor. Men jag tvingas arbeta för brödfödan. Och jag måste säga att det smärtar ända in i själ och märg att lägga ut så mycket pengar. Köper man en spelkonsoll behöver man inte lägga ut mer än 3000-4000 och då är man garanterad några års underhållning. Det finns så klart vissa fördelar med PC som vi inte behöver diskutera här. Men med tanke på hur mycket extra man får betala så har jag börjat se dem som helt irrelevanta.

När jag var yngre tyckte jag att det var hur intressant som helst att skriva, greja och hålla koll på de senaste drivrutinerna. Men när man kommer upp i åren så finns det helt enkelt inte tid för allt sådant. I min drömvärld så skulle jag även som vuxen ha oändligt med tid. Men ibland måste även jag konfrontera verkligheten. Och verkligheten tvingar mig att prioritera.

Så vad är lösningen på problemen med PC-gaming? Jag vet faktiskt inte. För mig har det varit att mest köra de klassiska spelen och emulatorer på PC, medans jag satsar på spelkonsoler när det kommer till att hålla mig uppdaterad kring det som händer på gamingfronten. Fast i hemlighet så föredrar jag faktiskt äldre spel. Men varför jag gör det tänker jag inte gå in på nu.

Värt att nämna är att ett visst segment inom gaming har helt gått över till iOS och Android. En del Androidplattor levereras ju till och med med GeForce-kort i sig. Och det öppnar ju helt nya dörrar. Synd bara att stödet ännu är så pass begränsad. Det är ju först i och med den senaste serien av iPads som Apples produkter har kommit upp i tillräckligt GPU- och CPU-kraft för att klara av något särskild spännande. Ska bli intressant att följa utvecklingen där.

Jag kom att tänka på en sak igår när jag spelade Mega Man 3 till NES. Tror att det hela berodde på den fantastiska intromusiken. Men jag upplevde att dåtidens spel hade mycket mer ”känsla”. Det är svårt att sätta fingret på vad som egentligen är känsla i ett spel. Men för mig handlar det om en helhetsupplevelse. Många av de moderna spelen försöker få oss sålda med hjälp av grafik. Av någon anledning prioriteras inte själva spelmotorn eller helheten på samma sätt..

I Mega Man 3 så är att väldigt enkelt, med moderna mått. Musiken har tre kanaler, grafiken består av pixlar och spelplanen upprepar sig i oändlighet. Men av någon anledning spelar det ingen roll. När man slår samman sakerna så uppstår en spelupplevelse som fortfarande inte går att jämföra med. Fast, handlar det egentligen inte bara om min nostalgi? Jag tror faktiskt inte det. Samma känsla uppstår när jag spelar äldre spel som jag inte varit i kontakt med tidigare. Det händer helt enkelt inte med moderna spel.

Jag är den första att erkänna hur fantastisk modern grafik har blivit. Och de nya spelen har gigantiska världar som man helt och hållet kan tappa bort sig själv i. Men de har inte den där känslan som stannar kvar efter man stängt av spelet. Antar att vi kan kalla det för återspelningsvärde. I överlag så har jag svårt att förklara det hela på att kort och koncist sätt. Men jag ska fundera närmare på det hela och återkomma till samma ämne i ett senare blogginlägg.

Jag har länge varit nyfiken på att börja bygga robotar. Nu pratar jag såklart inte om Terminator. Come with me, if you want to live! Fast ska vi vara helt ärliga så var det väl ändå Kyle Reese som sa det först. Och sedan Terminatorn som sa det i tvåan. Nu blir jag osäker. Iallafall! Det var inte det här jag tänkte skriva om. Vad jag pratar om är de små programmerbara robotarna som har börjat dyka upp.

Mest kända är förmodligen de som är baserade på Arduino-system. De ska även vara de mest programmerbara, och därav även de mest komplicerade. Arduino är komponenter med programmerbara sensorer. När de kombineras med diverse robotgrejer så som hjul, armar, gripklo, kran och så vidare så kan man få väldigt komplicerade små krabater. Men grejen är att det känns som insteget för dessa är väldigt stort. Jag vill inte sitta med en låta muttrar och chipp som jag först måste spendera ett år på att montera, och sedan ett ytterligare år på att lära mig programmera.

Är jag för negativ? Jag vet att det finns enklare robotar som, bland annat, säljs på Deal Extreme. Dessa ska man kunna montera utan bestyr och det ska vara att stoppa i några batterier. Men samtidigt är jag osäker på om dessa är mer som leksaker än de är robotar. Jag vill att roboten ska vara programmerbar, åtminstone till viss nivå. Vill faktiskt inte riskera att köpa en robot som går helt av sig själv. Känns som att det skulle bli tråkigt väldigt snabbt.

Men nu ska jag sluta älta det här. Är inte direkt en komplicerad fråga. Får väl se till att köpa en av varje. Förr eller senare kommer jag nog fram till vad jag vill ha.