paninteractive.se

Spel

PC-spel – inte särskilt ekonomiskt

Något som jag tycker har blivit mer uppenbart med tiden är hur ohållbar PC-gaming är. Nu menar jag inte i något slags ekologiskt eller naturmässigt perspektiv. Jag åsyftar ren och skär ekonomi. I dagsläget får man betala minst 6000 för en acceptabel gamingrigg. Och med en sådan kommer man inte särskilt långt. Vill man ha något som klarar allt så får man hosta upp minst 9000. Spela fram något eller några år så kommer den vara inaktuell. Vad gör man då? Köper nytt grafikkort? Köper ny processor? Stoppar in mer RAM i ren desperation? Förmodligen tvingas man göra alla dessa saker. Gång på gång igen.

Ni kanske är gjorde av pengar eller har en benefactor. Men jag tvingas arbeta för brödfödan. Och jag måste säga att det smärtar ända in i själ och märg att lägga ut så mycket pengar. Köper man en spelkonsoll behöver man inte lägga ut mer än 3000-4000 och då är man garanterad några års underhållning. Det finns så klart vissa fördelar med PC som vi inte behöver diskutera här. Men med tanke på hur mycket extra man får betala så har jag börjat se dem som helt irrelevanta.

När jag var yngre tyckte jag att det var hur intressant som helst att skriva, greja och hålla koll på de senaste drivrutinerna. Men när man kommer upp i åren så finns det helt enkelt inte tid för allt sådant. I min drömvärld så skulle jag även som vuxen ha oändligt med tid. Men ibland måste även jag konfrontera verkligheten. Och verkligheten tvingar mig att prioritera.

Så vad är lösningen på problemen med PC-gaming? Jag vet faktiskt inte. För mig har det varit att mest köra de klassiska spelen och emulatorer på PC, medans jag satsar på spelkonsoler när det kommer till att hålla mig uppdaterad kring det som händer på gamingfronten. Fast i hemlighet så föredrar jag faktiskt äldre spel. Men varför jag gör det tänker jag inte gå in på nu.

Värt att nämna är att ett visst segment inom gaming har helt gått över till iOS och Android. En del Androidplattor levereras ju till och med med GeForce-kort i sig. Och det öppnar ju helt nya dörrar. Synd bara att stödet ännu är så pass begränsad. Det är ju först i och med den senaste serien av iPads som Apples produkter har kommit upp i tillräckligt GPU- och CPU-kraft för att klara av något särskild spännande. Ska bli intressant att följa utvecklingen där.

Gamla vs. nya spel

Jag kom att tänka på en sak igår när jag spelade Mega Man 3 till NES. Tror att det hela berodde på den fantastiska intromusiken. Men jag upplevde att dåtidens spel hade mycket mer ”känsla”. Det är svårt att sätta fingret på vad som egentligen är känsla i ett spel. Men för mig handlar det om en helhetsupplevelse. Många av de moderna spelen försöker få oss sålda med hjälp av grafik. Av någon anledning prioriteras inte själva spelmotorn eller helheten på samma sätt..

I Mega Man 3 så är att väldigt enkelt, med moderna mått. Musiken har tre kanaler, grafiken består av pixlar och spelplanen upprepar sig i oändlighet. Men av någon anledning spelar det ingen roll. När man slår samman sakerna så uppstår en spelupplevelse som fortfarande inte går att jämföra med. Fast, handlar det egentligen inte bara om min nostalgi? Jag tror faktiskt inte det. Samma känsla uppstår när jag spelar äldre spel som jag inte varit i kontakt med tidigare. Det händer helt enkelt inte med moderna spel.

Jag är den första att erkänna hur fantastisk modern grafik har blivit. Och de nya spelen har gigantiska världar som man helt och hållet kan tappa bort sig själv i. Men de har inte den där känslan som stannar kvar efter man stängt av spelet. Antar att vi kan kalla det för återspelningsvärde. I överlag så har jag svårt att förklara det hela på att kort och koncist sätt. Men jag ska fundera närmare på det hela och återkomma till samma ämne i ett senare blogginlägg.

,

Var spelen bättre förr?

Det pågår onekligen någon slags retrohysteri. I App Store och liknande butiker ploppar det hejvilt upp spel med pixelgrafik och musik som är tänkt att påminna oss om den gamla goda tiden. Men var den gamla goda tiden verkligen så bra? Eller är det bara nostalgins skimmer som hänger över det hela? Har spenderat några kvällar på att spela igenom lite gamla Nintendoklassiker – Blades of Steel, Lolo, Hammerin’ Harry och så vidare.

Intressant nog så är det oftast musiken som sticker ut. Själva spelen är ganska… tråkiga. Kom igen, Blades of Steel handlar ju egentligen om att jaga en prick i sirap. Allt går i slowmotion. Det mest spännande i hela spelet är slagsmålen. Och vad blir det då får ishockeyspel? Fast jag tänker inte helt avfärda de gamla spelen. Det finns vissa undantag. Super Mario Bros 3 är fortfarande genialiskt. Och för att inte tala om Shadowgate. Där finns mycket att hämta i inspirationsväg. Trots att dessa spel snart är 30 år gamla.

Men jag håller fortfarande frågan öppen. Var det verkligen spelen i sig som var så speciella? Många av de gamla spelen etablerade ju spelmotorer som håller än idag. Spelen var liksom upphovsmakare till flera av de saker som nu är synonymt med spelande. Även fast man inte kommer långt nu för tiden med att spel på påminner om Pacman. Kraven har ökat något drastiskt. Men samtidigt bygger utvecklingen på vad vi har sett tidigare. Jag kan ta ett annat exempel. Nu kanske det inte anses vara hyperaktuellt att använda tio år gamla spel som exempel. Men minns ni Wii-spelet A Shadow’s Tale? Nähe. Det handlade iallafall om man behövde hoppa runt i skuggvärlden. Perspektivet var som i en sidoscroller med inslag av förskjutna vinklar. Påminner det om något? Prince of Persia kanske? Det var som en uppdaterad version av klassikern.

Detta tycker jag gäller många moderna releaser. I smyg så baseras de på äldre spel. Ibland blir det bättre och ibland blir det sämre. I fallet Shadow’s Tale tyckte jag att de helt klart förbättrat originalidén. Men det finns ju även tusentals värdelösa Mariokloner därute. Räcker med att man kikar på App Store. Fast ska sanningen fram är det svårt att vara sämre än Mario Run. Snacka om flopp. Börjar tro att det var tänkt att vara värdelöst bara för att Nintendo skulle få uppmärksamhet inför releasen av Switch. Och håll även i åtanke att Switch är första konsolen från Nintendo utan Mario som inkluderat spel. Adios, Mario!