Peter Pan Interactive

Gamla vs. nya spel

Jag kom att tänka på en sak igår när jag spelade Mega Man 3 till NES. Tror att det hela berodde på den fantastiska intromusiken. Men jag upplevde att dåtidens spel hade mycket mer ”känsla”. Det är svårt att sätta fingret på vad som egentligen är känsla i ett spel. Men för mig handlar det om en helhetsupplevelse. Många av de moderna spelen försöker få oss sålda med hjälp av grafik. Av någon anledning prioriteras inte själva spelmotorn eller helheten på samma sätt..

I Mega Man 3 så är att väldigt enkelt, med moderna mått. Musiken har tre kanaler, grafiken består av pixlar och spelplanen upprepar sig i oändlighet. Men av någon anledning spelar det ingen roll. När man slår samman sakerna så uppstår en spelupplevelse som fortfarande inte går att jämföra med. Fast, handlar det egentligen inte bara om min nostalgi? Jag tror faktiskt inte det. Samma känsla uppstår när jag spelar äldre spel som jag inte varit i kontakt med tidigare. Det händer helt enkelt inte med moderna spel.

Jag är den första att erkänna hur fantastisk modern grafik har blivit. Och de nya spelen har gigantiska världar som man helt och hållet kan tappa bort sig själv i. Men de har inte den där känslan som stannar kvar efter man stängt av spelet. Antar att vi kan kalla det för återspelningsvärde. I överlag så har jag svårt att förklara det hela på att kort och koncist sätt. Men jag ska fundera närmare på det hela och återkomma till samma ämne i ett senare blogginlägg.